Om att tänka längre än vad näsan räcker.

Oh vad jag kan hata att jag inte kan tänka längre än vad näsan räcker.
Min impulisivetet, och snabba handligar utan tanke gångar bakom.
Är det något jag ska lära mig så är det att tänka längre än vad näsan räcker och tänka två gånger om.
Och komma ihåg två saker samtidigt.

Men men, man lär av misstag.
Och jag ska nog trammpa på dem en efter en.

I dag övningskörde jag, Hurra vad bra det gick.
Det var precis som jag inte hade glömt nåogt på ett år, utan mer var ganska ring roslig. Denna gången får jag inte ge upp. Jag ska klara det, frågan är bara om tid.

I morgon skriver jag NK prov, tänk på mig då. Inte för att det kommer hjälpa utan att det känns skönt att man vet att folk tänker på en.
Ibland önskar jag verkligen att man kunde känna när folk tänkte på en. För ibland känner man sig ensamast i hela världen, men när jag känner så brukar jag tänka att det finns alltid någon som tänker på mig. Alltså då och då.
"så länge någon tänker på dig är du inte ensam"
Men vad vet jag om det.

Dagen har förövrig tillbringats en hel del i sängen, på grund av sjukdom. Jag tror det vänder snart dock. Tack o lov.

Som vanligt lyckades linus och ibland skulle jag bara villja sitta där i frisör stolen och bli fönad. Det är den dära omsorgen jag själv aldrig lägger på håret, och själva varmen.
Ja, om mina pengar räckte till skulle jag klippa mig offtare.

Det är den första februari i dag.
Det har gått en månad på det här året.
Det känns nästan storslaget på ett underligt vis som jag inte kan beskriva.