"Vad jag bryr mig om nu är att känna dina armar runt mig, även om jag vet att jag måste glömma dig."

För att han spelade denna, och sa att så är det.
Och nu känns det som denna låten är vi, tillsammans med säkert 10010 andra låtar som vi lyssnat på eller känt igen oss i.
Men det är ändå något speciellt med denna låten.

"The hardest part was leting go
nog taking part
the hardest part"

Han kramar hårt
Jag inbillar mig att det är lite hårdare än han gjort innan
Lite längre
Jag tänker på att jag alltid vill minnas honom
hur han
luktar
smakar
känns
är
skrattar
hans paralleller
och hans historier om ett liv
vill minnas hans hjärtslag, och mina fingrar i hans hår.
Men framför allt känslan hans blek blå ögon gav mig
varje gång de mötte mina.

Jag vetinte hur man säger hej då till en pojke som har har fått en att bli mer levande.
Den finaste pojken man hittils mött.
En pojke man inte vet om man någonsin få träffa igen.
Hur säger man hej då till en sådan pojke?

Det är engkelt
Man säger inte hej då.
Smärtan i börsten trycker på och
Man bästemmer att man en dag ska ses igen, man hoppas att det blir i London.
Och man hoppas att den tiden kommer kännas som ett ögonblick
Fast man vet att ensama nätter alltid är oändliga.

Jag tänker att det kankse kommer en dag då jag kan få perspektiv på allt det här.
Ett natuligt avstånd.
En distans.


Man säger hej till urinvägsinfektionens smärtor.
Börjar äta piller, ser hur regnet öser ner. På ett sätt som man inte visste att det kunde regna.
Man går på stan med Frida och pratar, pratar, pratar.

Man kommer hem till ett rum, en säng med skrunkliga lakan, lagom stökigt, lyssnar på musik, blir melankolisk.
Känner hur tröttheten slår omkull än.

och är så ofantligt glad att han kom
att han vände upp och ner på allt
rubbade extistensen
För hur det än känns nu så spelar det ingen roll

För jag hade saknat honom även om vi aldrig hade mötts.

Med andra ord: Han är fin som snus!