104 mil har aldrig kännts så nära.

Första gången han sa mitt namn gav det mig gås hud på armarna,ända in i hjärtat.
Precis som han sa det på ett helt nytt sätt.
Sedan berättade han att hans lilla syster också hette Lovisa.
Han hette Erik, som prinsen i lilla sjöljungfrun.
Det var nog det ända jag verkligen förstod just då, för annars var hans norrlenska dialekt som rena grekeskan.
Ja det var det ända jag förstod, att han hete Erik, kom ifrån norrland, och att det var lätt att tappa bort verkligeheten i hans ögon.
och att han inte var som någon jag tidigare mött.
Han sa övik att det hette då där han bodde, men jag hade knappt studerat Sverige kartan ovanför stockholm så för mig var det bara norrland, långt bort, väldigt långt bort.
Och en massa skog.

Ifrån att mina fingertoppar mött hans hud
Till ett tåg som tog mig söder ut, han på en buss som tog honom norr åt.
Och en kännsla av det är omöjligt att besegra dessa växtande avstånd.

Jag låg på golvet första gången jag ringde honom.
Jag minns knappt vad han sa, vad jag sa. Jag minns hur jag låg på golvet och stirrade upp i taket.
Minns hur mitt hjärta slog som det när som hälst skulle slita sig loss ifrån sitt fäste och gå förlorad.
Jag skrattade mest, för jag förstod knappt vart annat ord han sa. Han fick prata som till ett barn, långsamt och övertydligt.
Nya uttryck, nya ord. han ett nytt hopp att tro på.

Körsbergsträdet utanför mitt fönster var som vackrast när vi pratade i telefon.
Han satt fast mellan fyra vita väggar och jagande tankar. Jag satt fast i skolarbeten, stress och efter hand började jag förstå det där språket Norrlenska.
För många gånger lyssnade jag på den rösen som lät som musik, som alltid in gav ett lung. Mitt i betyghets, beslutångest och körlektioner.
Han alltid så långt ifrån och så nära. och lung.

Efter efter festen på studenten ringde jag honom.
Full av lycka, vin, och dans.
Det var första gången han verkligen berörde mig utan att röra.
och det som väktes som en fånig i dée ifrån första stund
började växa sig till allvar

i dag blev det verklighet
Även om det är svårt kan stora avstånd besegras
Nu är han 104 mil ifrån mig
om 10 dagar är han hudnära.

Han heter Erik, som prinsen i lilla sjöjungfrun.
Och tråtts att det har gått tre månader sedan han första gången sa mitt namn
Så ger det mig fortfrarande gåshud på armarna, ända in i hjärtat
varje gång han säger det.