Det är dumt, men jag försöker sätta ord på förvirrande tankar.

Ibland kan jag önska att ni kunde flytta in i mitt huvud
Så hade jag inte behöft tänka på hur jag förklarar mina invecklade tankar i ord
För de är så svårt att sätta ord på
Jag tänker så mycket nu för tiden, det har jag alltid gjort. Men jag tänker nya tankar, andra tankar som handlar om viktiga saker, jag tänker på pratiska frågor som jag inte har svar på. Så dagdrömmer jag. Så som jag alltid har gjort, men skilladen ifrån då och nu är jag för tvivlat försöker förstå hur man gör dagdrömmar till verklighet.

Jag har frågat folk som hjälp, hur gör man?
Jag har slått på internett, läs bloggar, läst annonser, läst böcker.
Men hittar inte det perfekta svaret.
Jag hittar ledtrådar, men hur man lär sig väva samman de till ett liv efter studenten, verkar vara något som man måste lära sig själv.

Första januari 2009 skrev jag "det är allvar i år" citerade kent och promenerade. Så rätt visste jag nog inte att orden skulle bli. Det är allvar i år, det känns i varje steg jag tar. Allvar, folk förväntar sig nya saker av mig, isen de går på är tunn och det är tur att de inte vet hur tunn den är, som annika sjunger på engelska.
Jag har nya problem nu, en ny oro, jag oroar mig inte längre över betyg och stressiga peridoer. Jag oroar mig för att inte ha pengar, inte komma här ifrån, oroa mig över att jag ska förlora människor i min närhet.

Sedan tänker jag på en pojke, jag tänker att jag ska skriva ett mystiskt blogg inlägg om honom.(det kommer när tiden är inne) Jag tänker så lite jag vet om honom och så mycket tankar han tränger undan i mitt medvetande. Jag tänker att han inte tänker på mig och är farligt nära att kontakta honom i mellan åt. Sedan tror jag på tiden, jag tror på sommaren.
Egentligen vet jag att det kankse inte är just pojken i sig, utan själva illutionen om honom som tog mig upp en bit över noll. Jag tackar honom för det. Men det vet han inte häller om.

Jag är så bräcklig nu för tiden.
Jag vet är för alla mina tankar som jag aldrig kan sätta ord på.
De sliter ut mig på ett sätt som inte går att läka med te.

Men jag gillar glömma verkligheten, jag gillar mina overkliga dag drömmar då jag sofie och frida reser världen runt. Hur jag springer runt på klubbar i london, secund hand affärer, dricker vin på en bakgata i paris, sover på en strand i spaninden, hjälper barn i runnäninen, åker tåg igenom ryssland, köper apelsiner av en man i Italien.
Kysser vackra pojkar som tar i mig som jag vore ömtåligt poslin och tiden står alltid still. Det är alltid vår.
Nästa stund kan jag sitta i mitt rum och inte förstå hur jag skulle kunna lämna detta stökiga flickrum som är så mycket jag. Hur skulle jag kunna känna mig hemma i ett rum utan en lysande jordglob, min doft, svala lakanm och massa saker som betyder så många minnen? Om jag lämnar rummet i ett halv år, vad har jag för kännslor till sakerna sedan?
Hur ska jag kunna åka utan att ta med mig alla mina kjolar som man bara kan stå och vara snygg i barer men knappast äta en bufé i? Hur packar man ner stay upps, tull kjolar, knästrumpor, sjalar i EN väska?
Jordgloben, ska jag ha den under armen? Hur ska jag kunna lämna min familj, och milla?
Ändå är ända tanken att jag måste här ifrån
Fast jag egentligen är skit rädd, för ung och inte förstår varför jag skulle jobb i andra länder, andra städer. Att jag vet att lycka är att längta osv.

Ni förstår
Ni kommer aldrig förstår, så länge ni inte packar det finaste ni vet i fina resväskor och flyttar in i mitt huvud.
Där får ni möta tankarna personligen och det är lättare att hantera de då.
tro mig, jag förstår knappt själv. Vad är det jag egentligen menar?
Låt oss inte gå ne i det just i kväll.


Det är fredag
Mina skor gick sönder i dag
Jag såg en underbart bra pjäs, med pojkar som har vassa käkben och nyckel ben. vackert.
Jag har huvudvärk och lyssnar på Maia Hirasawa.
Några storslagna planer för helgen finns inte, men bio, middag och skratt blir det.
Lagom.
Det rör sig så fort i mitt huvud ändå