Om en dyslexi som förföljer än.

Detta skrev jag till min alldra bästa kommpis i ett brev till henne när jag kanske var 8-9 år. Det var 8 år senare jag skulle få veta att jag har dyslexi och under de 8 åren han jag be om ursäket för mina stavfel så många gånger att jag inte kan räkna dem.

Jag tror att jag bad om ursäkt för jag visste att det aldrig skulle bli bättre än så, det var så uppenbart redan då.
Någon måste ha lärt mig att det är fult och fel att inte kunna stava. Att jag med mitt sista p.s försökte be om ursäkt för att jag inte räckte till, att det aldrig blev så som jag ville. Det hanlar om att sträcka sig så mycket man bara kan, sträcka sig till bristningsgränsen och aldrig nå fram.

Jag önskar att jag fick träffa dena 8 åriga flickan. Jag önskar att jag fick möjligheten säga att det faktist inte spelar någon roll hur många ord hon stavar fel.
Det spelar ingen roll om ingen kan se vad hon skriver.
För livet handlar inte om att stava rätt, det handlar inte om att räcka till utan att vara den man är.
Varför hade hon inte förstått det?

Och den som har lärt henne att om man stavarfel är det svårt att räcka till som människa har jag lust att utsätta för något som han är skit dålig på dag ut och in.
så hon bara får känna på ett ögonblick hur det kan vara.

Ljust nu håller jag på att skriva på mitt progetarbete som är att förleläsa om dyslexi. Ibland tror jag det är det svåraste jag har gjort. För alla fakta är abstakt och jag har höga krav att klara av det på ett perfekt sätt.
Det är det svåraste jag har gjort för att jag river upp mina egna sår, mina egna dåliga erfarenheter av en skolgång då jag kämpade och ingen såg. Allt det som det gav mig något, och allt jag förlorade.
Jag vill kunna berätta det på ett sätt så alla kan förstå, och det är så såvrt. För mina kännslor av förträngd ångest bubblor upp och ger mig dålig smak i munen. Och allt jag vill är att ingen någonsin ska behöver gå samma väg som jag.
Samtidigt kan jag må dåligt över att jag har mått dålig över sådana skit saker som att inte kunnat stava och läsa perfekt. När många miljoner har flera hundra miljon större problem än det.
Jag kan känna mig patetisk.

Jag önskar att flickan aldrig någonsin hade bett om ursäkt för sina stav fel.
Jag önskar att någon hade gett flickan ett svar på alla hennes frågor, att någon hade förstått hur mycket ångest, tårar, och självföakt små svarta bokstäver kan framkalla.
Att någon hade fattat att hennes högsta dröm under en lång tid var något så engkelt.
Som att kunna det som alla hennes klasskamrater lärde sig för lägne sedan.
Konsten att stava och läsa.
För jag önksar ofta att den 8 åriga flickan aldrig hade varit jag.